.jpg?DoProcessing=&w=1680)
Att ta farväl av en närstående är svårt och tungt. Det ofattbara blir bara glimtvis verklighet när någon som vi älskar går bort.
Begravningen är en akt av kärlek och respekt för den döde.
Vi får tacka för vad den människan gett oss. Vi får be om förlåtelse och försoning för det som inte blev som vi ville och hoppades. Gudstjänstens djupaste ärende är överlämnandet av den döde i Guds händer. Nu sköter Gud hela omsorgen om den människan.
Genom begravningsgudstjänsten visar vi också respekt för kroppen. Kroppen kan inte skiljas från människan. Den är vårt hem. Vi lägger kroppen till vila, den går tillbaka till kretsloppet: "Av jord har du kommit. Jord ska du åter bli!"
Vi är en del av den här världen, men vi är också något mer.
Vi har del i något större, vi hör ihop med Gud. Det är egentligen inte farväl vi säger, utan på återseende. Vi får hoppas att den som lämnat oss blir mött av Gud.
Det betyder tyvärr inte att det är enkelt. För många är det ändå en tröst att veta att den man saknar finns i Gud, att det är inte slut här. För vi är mer än våra kroppar. Vi är summan av alla människor vi mött och knutit band med. Vi är mer än vi själva förstår.
Tillsammans med prästen får vi genom texter, blommor och musik forma begravningsgudstjänsten så att den lyfter fram den döde. Att fundera runt avskedet är en del av att säga farväl.
Vi har inte möjlighet till CD/spotify eller annan inspelad musik i våra kyrkor.